Stormen innan lugnet

Här kommer ett litet bekännelseinlägg för att visa att jag också är människa!
För nån dag sen fanns det inget jag kunde klaga på och allt och allting kändes bara perfekt..

I fredags sov jag i Lepplax eftersom dom yngsta är hos pappa en vecka och morsan har semester och håller hus i Oravais så jag lovade sköta djuren en vecka. Dessutom hade jag låst ut mig ur lägenheten.

Lördagsmorgon innan jobbet städar jag huset och gör frukost till Sara och Ted.
Hade en lugn och bra jobbdag och slutade kl 20. Körde till Lepplax, låser upp dörren och möttes av några kvarlämnade kaffekoppar, tallrikar, bröd osv på köksborden. Okej, så är det varje gång och jag börjar alltid med att plocka ur och i diskmaskinen, tömma roskisskåpen osv när jag åker dit utan att tänka desto mer på det. Igår gjorde jag inte det.

Istället skriker jag rakt ut, tårar sprutar åt alla håll och jag smäller igen dörren, kör i allt för hög överhastighet hem, slänger mig raklång på sängen och somnar innan 21. Pga några kaffekoppar!

Jag drömmer om hur hela kroppen nästan exploderar av ilska, hur jag tappar rösten pga alla svordomar jag skriker, hur hemsk alla tycker att jag är och ja, listan kan göras lång.
När jag vaknade 10 timmar senare trodde jag nästan kroppen blivit överkörd av en ångvält.
Skippade benpasset och tog en tidig söndagsprommis istället innan jobbet. Fick ordnat upp tankarna lite och kom ihåg att morsan ringt när jag somnat och hur jag sagt att jag tar semester.

Idag känner jag mig löjlig som kokat över för ingenting, men jag inser också hur stor påfrestning det är att gå runt och bara vänta och vänta på att få en klarare syn på framtiden. Blir det studier eller inte, slipper jag och resa eller inte..
Förhoppningsvist visar det sig efter inkommande veckan och jag kan sluta upp med att känna mig som världens nervvrak och slipper skälla upp mina stackars oskyldiga familjemedlemmar!