Everyone knows life has it's ups and downs

För att göra en lång historia kort och för att jag inte vill göra en big deal över det hela så försöker jag ta det kort. 

I över 7 år har jag levt med ätstörningar. Den i form av bulimi, Den skamfyllda som inte syns eller märks.

Mina studieval är främst pga ätstörningen. Praktikperioderna i Gotland och Umeå var båda ett försök att bli frisk. Jag kände att eftersom det var jag som grävt ner mig så var det också enbart jag själv som kunde hjälpa mig upp igen.

Förra sommaren bestämde jag mig för att ge allt för att slippa ätstörningen. Det ledde istället till en undervikt där jag mådde ännu sämre. Jag var tvungen att gå tillbaks till min trogne vän bulimin för att inte svälta bort mig själv.

Då det var som jobbigast hittade jag av en slump min räddning när AXON kom in i bilden. 

Jag övervägde länge om jag skulle skriva ner träningen i bloggen eller inte. Jag visste hur utseendefixerat allt skulle låta men däremot om jag fick folk intresserad av att följa med skulle det sätta större press och jag skulle tvingas att verkligen hålla mig till mina scheman. Hade jag valt att inte skriva och lägga upp bilder på förändringar vet jag att jag lätt halkat tillbaks till mitt helvete.
Just det med att faktist ladda upp formbilder kändes riktigt löjligt men skulle jag inte hålla mig till dieten hade såklart ni som följt med märkt det.

Folk kommenterade i början varför jag ska börja med sån hård träning och diet när jag redan är bra som jag är. Och vad svarar man? I själva verket hade ju kroppsformen ingenting att göra med varför jag sökte till Axonbeach, Jag ville bara lära mig äta mat som vanligt folk.

När jag fick mitt kostschema fick jag såklart fullständig panik men eftersom jag betalade för allt och verkligen ville klara mig igenom det så följde jag mina scheman till punkt och pricka varje dag, var mätt hela tiden och framförallt mådde jag bra. DÅ för första gången på många år lärde jag mig att verkligen njuta av maten. 

Jag ska inte ljuga utan dieten har verkligen varit en otroligt jobbig och tung tid med samtidigt det bästa valet jag gjort. När jag  klarat tre månader kom känslorna in. Tårarna rann allt som oftast. Mest på väg till eller hem från jobbet. Tårar över alla år som jag missat. Över alla människor som gått mig förbi, över att jag inte kunnat uppskatta allt det fina jag har.
Men det var också tårar av lycka, av att få känna livsglädjen, att kunna njuta av dagen och över alla underbara människor som står mig nära. Saker som jag varit blind för. 

Jag kan aldrig beskriva min tacksamhet till mina vänner och familjen som stått ut med mig under alla dessa åren, Stöttat mig genom val jag gjort trots att ni inte känt till orsaken bakom och att ni alltid har funnits där för mig oberoende. Jag har inte alltid varit så bra att visa det men ni är dom som hållit upp min värld och jag älskar er över allt annat!

Vill självklart också tacka Martin Löwgren för att jag fick vara med i AxonBeach och genom det få ett liv som jag trivs med. 

Ni läsare som peppat och följt med har såklart varit till en enormt stor hjälp. Utan er hade inte motivationen räckt. Alla  jag lärt känna på gymmet har också varit till stor hjälp. Ni har gjort träningsdelen så mycket lättare och roligare.

Framöver blir det kanske inte lika mycket träning, men efter ett halvt år har det blivit en livsstil som jag känner att jag mår bra av och jag kan avreagera mig på ett helt nytt sätt, släppa allt och bara fokusera på känslan hur jag blir starkare och starkare som människa. Jag sätter hellre min tid på att träna och må bra fysiskt och psykiskt än att leva på skit och spendera halva dagen ovanför toaletten.
Men visst kan också dagen komma då jag väljer att sätta träningen åt sidan och prioritera andra saker och den dagen tar jag med ro. Huvudsaken är ju att man mår bra av det man gör.

Dom sista veckorna under dieten har jag tex inte följt mitt uppdaterade kostschema, det som ska ta bort det sista fettet så att musklerna blir riktigt synliga. Jag har aldrig känt att jag vill se riktigt vältränad ut och jag kände mig inte bekväm med att minska matmängden och ha så mycket mindre energi.
Jag förstår folk som sökte för att dom ska delta i fitnesstävlingar eller verkligen vill ha dendär beachformen, men mitt mål hade jag ju redan uppnått. Min åsikt är att det spelar ingen roll hur kroppen ser ut bara den mår bra.

Jag skriver dethär för att ge er en förklaring och för att jag inte på något sätt vill sätta press på andra att man måste träna eller se vältränad ut. Absolut inte! Ligger inte träning inom ditt intresse, ägna dig åt något annat! Känn efter om det verkligen är för din skull du gör saker eller om det är andra som påverkar?

Nu vet ni iallafall målet med min diet och jag hoppas ni som känner igen er eller ligger i samma situation som jag gjort fått någon hjälp på traven. Jag har avsiktligt lagt upp mycket bilder på kosten just för att visa att mat aldrig är fel och inget man behöver vara rädd för.

Numera spelar kosten en helt annan roll i mitt liv och jag verkligen älskar allt som har med matlagning att göra och jag älskar att kunna njuta av den.

Tillslut vill jag be ni som står mig nära att inte  tänka på dethär framöver, Detdär är historia och det är nu jag njuter av livet OCH maten. Kanske lite väl mycket ibland ;) men vad gör det!

Och alla ni som så många gånger ställt frågan: - Har du nått ditt mål med din träningsdiet? så är svaret:Jag har nått mitt livs största mål!